Lovade mig själv när jag startade den här bloggen att jag inte skulle sitta och älta mina personliga labila känslor och före detta flickvänner, men idag gör jag ett undantag. Jag är trots allt den här bloggens diktator.
- Jag är diktator över drakar och demos, JAG ÄR GRUNKENS MÄSTARE!
Anledning till dagens diktatoriala undantag är att jag sitter i min musikspelare och lyssnar på gammal musik. Musik som på olika sak gör att minnen ur den fördolda minnesbank min hjärna tydligen fortfarande besitter.
Hon heter Feist, hon är från Kanada, hon är som en fattighen av Regina Spektor -fast mer klämcheck och mindre jazzbönig. Hennes låt I Feel It All, som om man tolkar videon handlar om att slå på oljefat så att pyroteknik sprakar lite lätt, lyssnade jag på våren 2010. Jag hade fått en cykel, som jag cyklade runt i min nya hemstad på, läste fortfarande till röntgensjuksköterska och hade fortfarande en pigg färg på min bröstbehåring. Och jag hade den våren börjat träffa en rödhårig tjej som hade flyttat upp från skåne, och som jag nu var på väg till per cykel då jag fick ett telefonsamtal i höjd med Ekoparken. Jag erbjöds ett mer centralt studentrum som jag gladeligen tackade ja till innan jag trampade vidare, jag trampade rätt in i två vänner som var ute och rökte och som jag gladeligen förkunnade de fantastiska nyheterna om, att jag dels fått ett rum och att jag dels skulle träffa den här tjejen.
Sakerna gick inte så bra och jag blev nån gång runt halv ett på natten utsparkad ur sängen och ombedd att cykla hem och sova eftersom hon skulle upp och jobba dagen efter. Som den kränkta älskare jag var satte jag mig på cykeln och cyklade hem skrik sjungande att jag kände banne mig allt samtidigt som Feist spelade i min mp3spelare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar